Bilderna är fantomsmärtor över förlorade ögonblick.

Det stämmer, tänker jag. Vad skulle det annars vara? Allt har bara kommit. Jag har haft en syn som jag försökt måla. Till och med en idé om en scen. Då jag tecknat eller målat utifrån detta har något lagts till och något försvunnit. Men känslan av liv stannar kvar i målningen.

Det är också av detta skäl jag under fyrtio år varit en avbildande konstnär. Kan målningar likna verkligheten och ändå få mer sanning? Ingen verklighet – ingen konst.

Men den levande verkligheten är så mycket. T.ex. en hund – hur står bakbenen, hur glänser pälsen, nosen, färgen, volymen, skugga o.s.v.? Tusen påståenden eller tusen frågor är ändå för lite. Att bara återge är inget alls. Istället vill jag träffas av det som kallas uppenbarelse.

Ett slags fysiskt förtydligande i en process, utanför konstnärens makt. Jag upplever det

plötsligt på samma sätt som när ljuset från en fyr avslöjar bränningarna. Detta uppstår ur vardagen och sällan ur det nya. Därför målar jag det jag känner väl. Ju mer förtrogen jag är med föremålet, desto större är chansen att det börjar leva och blir till en uppenbarelse som träffar mig.