Stockholm är en stad i konstant ombyggnad. Asfalts-, bygg- och tågarbetarna spränger sten, beskär asfalt och bygger hus med en effektivitet som de gamla Faraonerna inte hade kunnat drömma om.

För drygt ett år sedan lade jag märke till olika bilder i det offentliga rummet. Trots att de oftast var målade med sprayfärg var de inte graffitti eller klotter, men de hade ändå väldigt starka uttryck.

Bilderna liknade symboler och var inte sällan placerade på̊ marken. Jag började genast fantisera om att det var ett försök att få kontakt med någon som skulle läsa dem ovanifrån. Tidigare i historien har människan gjort sådana försök, men till exempel Nascalinjerna i Peru.

Men när det första intrycket gick över förstod jag att bilderna inte var gjorda med någon konstnärlig tanke och inte heller var riktade till utomjordingar. De var gjorda av olika slags arbetande människor till andra arbetande människor och budskapen var praktiska; “här ska du borra”, “här ska asfalten skäras”, ”det här trädet ska fällas”!

Jag började fotografera av målningarna som i vissa fall var nya och i andra fall hade märkts av tiden och vädret. Samtidigt funderade jag över om det går att göra konst utan att ha den intentionen och om olika faktorer som samlas slumpmässigt kan resultera i konst.

Fotoserien “Arbetarkonst” är ett urval av olika motiv som är skapade av arbetare. Trots att de var tänkta för ett praktiskt ändamål, ger de min vardag en glans som jag annars bara finner i konsten.